Luka är sjuk. Han är hostig, snorig och febrig. Kaskadkräktes över frukostbordet igår... En sådär två minuter innan jag skulle resa mig och gå till bussen...
Igår och idag har han och jag varit hemma. Himla mysigt faktiskt. Vi har lekt, gosat och tittat på film (eller nja, Luka tittade på film och jag löste äntligen färdigt det förbaskade lördagskorsordet och surfade). Lite som de där dagarna när man bara var hemma när man var föräldraledig. De dagarna som det ibland blev för många av så att man blev less på att läsa samma bok för tusende gången och leka med briotåget igen och igen. Två dagar blir inte samma tristess. Har dessutom hunnit tvätta, skicka iväg papper som ska översättas, tvättat stolsdynan som Luka spydde på och en massa annat småpyssel. Sköna dagar, men ångesten kommer smygandes. Allt på jobbet jag borde hunnit med som blir ännu mer försenat och den där uppsatsen som skulle skrivas.
Gäller att vara i nuet och få bort såna tankar. Det gick inte så bra. I morgon och på fredag får mormor och morfar vabba. Så att jag kan skriva. Har lite dåligt samvete, jag tycker att vi borde ta hand om vårt sjuka barn själva. Fast jag tror att Luka kommer att ha roligt. Och jag måste ha gjort mer innan handledningen på torsdag. Helgerna fram till den andra mars när Xavier skriver sin tenta är vikta åt hans pluggande så för att slippa kvällsarbete får det bli så här.
När Luka skulle sova middag idag, kikade jag in i sovrummet en stund efter att han lagt sig. Han låg där med ögonen nästan stängda och var så ljuvligt söt så jag kunde inte göra annat än att krypa ner bredvid och lukta lite på honom. Precis som när han var bebis. Då pussar han mig mitt på nästippen och somnar sen. Vilken unge! Det är kärlek!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar